På resa i vinens värld
I Frankriket
“I drink it when I’m happy and when I’m sad.
Sometimes I drink it when I’m alone.
When I have company I consider it obligatory.
I trifle with it if I’m not hungry and I drink it when I am.
Otherwise I never touch it, unless I’m thirsty.” -Madame Bollinger
Här sitter jag nu, sista kvällen i en by som kommit att bli mitt andra hem, Biot, med ett glas merlot. Tre veckor har gått förbi, inte precis skyndat men smygande kom avfärden och nu är den här. Jag är glad att få komma hem igen, bara för att konstatera att allting är som vanligt, vilket är en trygghet i sig. Men jag är vemodig då jag lämnar villan och byn och södra frankrike bakom mig.
Människorna här är ljuvliga, på något sätt säkra på sig själv, på sin tillvaro och nöjda med det dom har. Vår granne sade det så väl då min mor tackade för den mycket trevliga middagen vi hade häromkvällen. Med sitt mycket artiga respektfulla sätt sade han; “Men kära fru brandt, så här har vi det varje kväll.”
Jag kan inte börja räkna hur mycket vin jag druckit eller hur många korkar jag dragit med det så välkända ljudet eller vilka druvor som funnit sig i mitt glas, men jag kan säga att Frankrike är definieras av vin. Än har vi inte i detta hus druckit en dålig rosé från vårt eget område, eller hämtat hem ett helt uselt vin. Vi försökte faktiskt nå bottennapp bara för att ha gjort det med att köpa en dunk rödvin vars literpris låg under 2 euro. Det visade sig vara fantastiskt gott, lite sött med bäriga toner och tillräckligt kraftigt för min smak. Vi testade också ett 16€ vin från Chateau Crostes 2005 (från Lorgue), och till vår förvåning var det inget vidare, dock är dess lillasyster från 2006 avsevärt mycket bättre. Jag skall hämta med några flaskor till vinsällskapets förfogande.
Frankrikes inställning till vin är precis den vi önskade åstadkomma då vi grundade vinsällskapet. Att vin skall vara lätt att närma sig, lätt att utforska och skall avnjutas i ytterst gott sällskap både i tid och otid. Fransmännen har gjort precis detta; vin är en del av livet, om inte hela livet. Vin dricks till lunch, till middag, utan mat, med mat, i sällskap av vänner eller utan sällskap men också i sällskap av ovänner. På stranden, i alperna, om det vore lagligt säkert också i bilen.
Så har också mitt liv varit de senaste tre veckorna. I ett konstant rödvinsrus har jag fått vila ut i vår lilla villa på kullen. Och ingenting slår ett glas vin till grillad mat, eller ett glas vin vid poolen, eller ett glas vin till kvällens film, eller ett glas på verandan eller ett glas…
Kiki
Fine Wine Tasting
Gamla viner har ofta en status av att vara något speciellt. Det ligger en viss mystik i att dricka något vars smak har utvecklats i flera årtionden, kanske till och med ett århundrade. Visst är det spännande att smaka på viner som gjordes för årtionden sedan, men är de nu sist och slutligen så grymmt mycket bättre än de fermenterade druvsafterna vår kära monopol erbjuder oss?
Det hela började en vanlig fredag strax efter kl. 17.00 då det droppade ett mail i min inbox med rubriken ”Fine-Suomen ainoa oikea viinilehti hemmottelee lukijoitaan ilmaisella tastingilla. Eftersom platser lovades endast åt de snabbaste och det var frågan om viner från 50-, 60-, och -,70-talen skrev jag med något darrande händer ett vänligt men kort svar där jag tackade för inbjudan.
Även om mina förväntningar inte var låga när jag anlände till tastingen märkte jag snabbt att det var frågan om något jag inte hittills lyckats drömma om i mina våtaste vindrömmar, och nej, det beror inte på att de som bäst skulle ha varit av det torrare slaget. Att tillfället började med en Perrier-Jouet Blason de France, 1966 gav en liten vink om vad som komma skulle. I ärlighetens namn var jag I början faktiskt mera imponerad av pappren som var reserverade för tasting noten. Namnena på deltagarna var graverade och tjockleken ochkvaliten på klottpappret var bättre än på de flesta visitkorten. På allvar, när har man påriktigt varit på tasting där namnet är graverat i 400g/ m2 papper?
Okej, pappret var nu kanske inte pointen även om det fortfarande harmar att jag glömde dit det. Champagnen, som förresten saknade bubblor, hade en något överraskande doft av torkade bär, och jag menar nu inte nyanser eller toner, utan typ doften av en nyöppnad påse torkade persikor. Hur druvsaft från 1966 kan ha en så härlig doft, för att inte tala om smaken har jag fortfarende ingen aning om, men visst smakade det bra. Inte för att jag ännu på länge skulle lägga ut 300-400€ för en flaska champagne utan bubblor men dock. Jag tänkte ändå skona er från noggrannare tasting notes och lovord för gamla viner och istället berätta om själva upplevelsen.
Tastingen föreskred med Freisa Fontanafredda från 1962, Vina Real 4 Ano 1958, Côtes de Baune 1958 och Côtes de Beaune Villages, Dupart Ainé 1978, som var tastingens yngsta vin. Värdarna bad oss poängsätta vinerna samt gissa årtalet. Jag var knappast den enda som inte hade en blek blå aning om hur man skall veta om ett vin är 50 eller 30 år gammalt. Som tur var spridningen stor och det hjälpte relativt få att få veta före gissningen attt året var det kallaste I Burgundy efter 1948…om ni vet vad jag menar…
Efter en superb tapastallrik som jag tack och lov hade förstått att lämna en skvätt av varje vin med fortsatte vi med tastingen. Nästa i tur var olnay-Caillerets, Domaines Jaboulet-Vercherre, 1969
Valbuena N:o 3, Vega Sicilia, 1978, och Chateau Magdelaine 1980. Efter den första WOW-effekten skapad av champagnen och de första vinerna måste jag erkänna att ett gammalt vin inte automatikst är något så konstigt. Ta mig inte fel, visst var de goda, men bland 10 viner var det faktiskt två som var relativt enkla till smaken. Gamla och fina nog, men på något sätt inte sådana som man skulle förvänta sig av ett gammalt och dyrt vin. Raka motsatsen var Vega Sicilia 1978 och Vina Real 4 Ano 1962. Jag försöker vara sparsam med adjektiv men den balans, elegans och eftersmak som dessa viner erbjöd var minst sagt otroligt. Det är ju ändå frågan om fermenterad saft från en frukt av slaget Vitis Vinifera även om det smakade som Guds underverk.
Pricken på I:et var en gammal Marsala. Igen bad värdarna om årtal och den närmaste gissningen var 1940. Årtiondet var nog rätt, men tyvärr var århundradet fel. Marsalan var nämligen från 1840.
Ja, blev man då något klokare av dessa viner? Det heter ju att i vinet ligger sanningen och när det gäller viner som är gjorda samtidigt some ens föräldrar ligger det kanske en aning mera sanning i dessa viner än vad det ligger i det yngre varianterna som tyvärr dominerar min vinställning. Det som kanske närmast blev i handen är ett nytt perspektiv på vad som är gott och vad som är gammalt. Inte för att dessa viner skulle automatiskt ha blivit min nya Top-10, men låt oss säga ett tiden då jag tyckte att Vina Albalin från 1999 var mogen och gammal har senast nu gått förbi. Jag fylldes också av en viss ödmjukhet och respekt för vin, vinodlare och vinkultur. Det vi drack var ju faktiskt ett resultat av någons yrkeskunnighet, satsningar, och viljan att verkligen leverera något bra även om denne knappast kunde ana var gårdens viner en gång skulle förtäras. Nästa gång jag fyller mitt glas med vin, vilket förresten hände ett dygn efter tastingen, kommer jag åtminstone en bråkdelssekund att tänka på vad som är bakom det nektaret som stöder den mat jag har på tallriken eller som jag kanske dricker mig själv snygg och trevlig med före en fest på Casa.
Och nej, jag tänkte faktiskt inte rekommendera att springa till banken efter studielån och ladda ner Wine-search Pro för att komma åt dessa ädla drycker men jag uppmuntrar att ta tillfällen i akt och pröva på både gamla, fina, och goda viner. Pris/ berusningsidexet är kanske inte det högsta men personligen har jag spenderat mina surt förtjänta slantar betydligt mycket sämre. Ofta på viner som smakade ännu billigare än de kostade.
In Vino Veritas,
Emil